Anarkismens tabu i svensk media

Varför är det tabu att diskutera anarkism i svensk media? För en anarkist kanske det är uppenbart – varför skulle de som upprätthåller status quo i samhället vara intresserade av att uppmärksamma en ideologi som ifrågasätter själva grunderna som vårt moderna samhälle bygger på? Men anledningen till att jag ställer mig den här frågan, är att åtminstone i public service, så är det ju trots allt okej att framföra ganska så radikal kritik mot dagens samhälle. Jag lyssnar ofta på intressanta samhällskritiska inslag i Sveriges Radio eller ser dokumentärer på svt, till och med Vetenskapens värld har kritiserat kapitalismen som system. Men det som slår mig med detta är, att de aldrig tar steget längre. De stannar vid kritiken. De stannar i frågorna. De diskuterar aldrig svaren, de diskuterar aldrig lösningarna. Nyligen lyssnade jag på programmet ”Om krisen, konsumtionen och moralen” från Filosofiska rummet, ett mycket ambitiöst program vad gäller att diskutera problemen med en tillväxtdriven ekonomi där vinst är enda drivkraften, där fanns utrymme för att ifrågasätta fattigdom, klasskillnader och miljöproblem, etc. Men när den enda liberale deltagaren i panelen, Sofia Nerbrand ställer den (mycket berättigade) frågan om vad de är ute efter för alternativ, då famlar panelen i mörkret. Så som de flesta verkar göra. De har visserligen exempel på saker som skulle kunna vara lösningar, och Göran Greider nämner någon form av demokratisk planekonomi, detta fick mig såklart genast att tänka ”Parecon!”, eftersom det är den idé jag själv är mest inne på just nu, men såklart nämns det inte. Nu anklagar jag egentligen inte svt och sr för att inte diskutera Parecon, eftersom det än så länge verkar vara en så pass marginell företeelse att den knappt ens verkar vara känt inom aktivistkretsar. (nyfiken? läs mer om det här.) Men det som däremot stör mig, är att aldrig, aldrig, har jag hört anarkism diskuteras, eller ens nämnas som ett alternativ, än mindre att någon blivit inbjuden till en paneldebatt i egenskap av ”anarkist” för att diskutera ett samhällsfenomen. (Nog för att det inte är särskilt vanligt att någon som kallar sig socialist eller kommunist heller får träda upp på scenen.)

När jag googlar på sr + anarkism, får jag först fyra resultat från Sveriges radio. Det första, en radioteater kallad ”Anarkisten” har ett efterinslag som kallas ”Hur man botar en fanatiker” och handlar om 11 september-attackerna. Det andra sökresultaten handlar om en demonstration i London där anarkister klättrar in igenom fönster. Det fjärde kopplar samman anarkister och extremister i rubriken. Samtliga resultat nämner anarkism kortfattat, utan förklaringar, och i de flesta fall kopplas det samman med våldsaktioner och ”extremism”. Kanhända har public service någon gång diskuterat anarkism på ett seriöst sätt, men det är i vilket fall som helst ett undantag. Om någon hittar ett sådant inslag, så får ni hemskt gärna skicka det till mig.

Ja, anarkister har ofta använt våld av olika slag för att nå sina mål, oftast genom så kallad ”property destruction” - förstörande av ting, av byggnader och föremål. I vissa fall har våld mot människor använts. Men våld har även skett i religionens namn, i socialismens namn, och det sker våld i kapitalismens namn varje dag. Så att detta skulle rättfärdiga att aldrig diskutera en ideologi, det argumentet håller inte. Så varför kan inte public service på allvar diskutera anarkismen?

Jag ställer mig dessa frågor, för att jag själv ganska nyligen har hittat till anarkismen, och nu när den känns nästan som självklar för mig, så börjar jag fundera kring varför jag inte tagit till mig den tidigare. Varför kollade jag aldrig upp det? Varför läste jag aldrig om anarkism? Och jag inser att jag gått i fällan som samhällsklimatet har gillrat så listigt åt oss, media hade lyckats med sin taktik att intimt sammankoppla extremism – terrorism – våldsamheter - ”vänstersekter”, ”extremvänstern” etc med anarkismen. Dessutom så var jag aldrig särskilt dragen till punkmusik eller punkestetik, och därför lyckades jag på nån vänster (ha!) avfärda hela punkkulturen som anti-intellektuell, och genom att anarkismen av någon anledning starkt sammankopplas med punkkultur, så såg jag den helt enkelt inte som ett alternativ. Eller snarare, så existerade anarkismen i en blind fläck i mitt synfält, jag visste egentligen nästan ingenting om den, ändå så var det något som var förlöjligat, extremt och helt enkelt inte värt att ens kolla upp.

När jag sen väl började läsa på lite mer, i samband med att jag undersökte Occupy-rörelsen i New York till min c-uppsats och läste mycket om sociala rörelser, blev jag förvånad över hur allmängiltiga anarkistiska principer och anarkistisk etik framstod för mig. Att det som alltid framstått som problemet med kommunismen för mig – det auktoritära styret – faktiskt var anarkismens fördel, att den är en anti-auktoritär socialism. Varför ska vi ha klasskillnader? Varför ska vi hierarkier? Varför, om inte, för att de styrande vill ha det på det viset?

När jag insåg att anarkismen egentligen handlar om direktdemokrati, om självstyre och om alla människors lika värde (på riktigt, inte bara retoriskt), så blev jag förvånad och besviken på mig själv, och att mina tidigare fördomar hade hållit mig ifrån att upptäcka anarkismen tidigare. Jag minns när jag var ung och naiv liberal, var med i Liberala ungdomsförbundet, stod vid något bokbord och hamnade i en diskussion med en anarkist – han lyckades aldrig övertyga mig, för jag fortsatte ställa samma fråga som Sofia Nerbrand ställde – Men vad förespråkar du för alternativ? Och han hade inget svar. Jag tyckte att han bara kritiserade, bara förhöll sig till något som han ogillade, men han erbjöd mig inget alternativ. Därför förlorade han mitt intresse.

Och ärligt talat, så har nog även de flesta anarkister en rätt diffus vision för framtiden. De vet att de inte vill ha någon stat, inga fängelser, ingen kapitalism. De vet att de vill vara självstyrande, men hur det ska fungera i praktiken är lite luddigt. Och det är nog därför, som jag tror att Parecon, deltagarekonomi, kan vara det svaret på frågan som många söker, inte bara redan övertygade anarkister. För det är ett utarbetat system om hur vi kan ha en relativt storskalig ekonomi (för ärligt talat så skulle det inte vara så effektivt om varje lokalsamhälle behövde vara 100% självförsörjande på allt), men ändå undvika hierarkier och missbruk av makt, hur vi kan bli av med klassklyftor, och hur alla människor kan vara berättigade till ett givande liv, inte bara ett där en är dömd till enfaldigt rutinarbete i löneslaveriets ekorrhjul.

Detta är inte extremism. Är det extremt att kräva att människors lika värde ska vara något mer än bara fina ord på ett papper? Är det ”fanatiskt” att tycka att människor borde ha rätt att framföra sin åsikt i beslut som påverkar deras liv, att förespråka direktdemokrati? Tja, om det är så det ses, då är det nog vårt nuvarande samhälle som är extremt, och inte de anarkistiska idéerna. Det är upp till bevis, Public service. Är ni så politiskt obundna som ni säger att ni är så bör ni även kunna ta upp idéer som ligger utanför ramarna av vårt representativa demokratiska system.